Tvåbarnsmamman Linda Axelsson, 49, dömdes till 18 års fängelse för mord på sin sambo – en 77-årig företagare i Markaryd. Nu talar hon ut om livet bakom murarna i Expressens tv-dokumentär ”Mördaren utan ånger”.
- Den 27 februari 2020 kvävde den då 47-åriga tvåbarnsmamman Linda Axelsson sin 77-årige sambo till döds med en kudde i deras gemensamma hem i Markaryd.
- Händelsen utlöstes av ett gräl efter att sambon nekat henne ett lån på 18 000 kronor, pengar hon ville ha för att kunna flytta till en egen lägenhet. Mitt under bråket satte hon sig grensle över honom och tryckte en kudde över hans ansikte tills han dog.
- Linda Axelsson dömdes i maj 2020 till 18 års fängelse för mord, vilket var ett av de längsta tidsbestämda straffen som utdömts till en kvinna i Kronobergs län.
- I dokumentären berättar hon öppet om sin religiösa uppväxt inom Jehovas vittnen och väcker starka reaktioner när hon förklarar sitt liv bakom murarna och konstaterar att hon inte ångrar själva gärningen.
Förundersökningen och domstolsförhandlingarna blottade en destruktiv relation kantad av ekonomiskt beroende och missbruk:
- Utredningen fastställde att Linda Axelsson använde en paljettkudde för att kväva sin 77-årige sambo. Rättsmedicinska undersökningar och Lindas egna uppgifter visade att hon pressade kudden mot hans ansikte i omgångar under ett tidsförlopp av 5 till 6 minuter tills han slutade andas.
- I förhör med närstående framkom att Linda under en längre tid utnyttjat sambon ekonomiskt. Det framkom uppgifter om att hon ”skrutit om att plocka sambon på pengar”. Det nekade lånet på 18 000 kronor (till en lägenhetsdeposition) blev den utlösande faktorn när hon upplevde att han ”lekte med elden” och försökte kontrollera henne.
- Linda Axelsson led av alkoholism. Samma dag som mordet greps hon också för grovt rattfylleri och grov olovlig körning, brott hon sedermera också dömdes för i samma rättegång.
- I utredningen och dokumentären lyfts hennes isolerade uppväxt inom Jehovas vittnen fram. Hon har beskrivit att brytningen med samfundet och förlusten av kontakten med sin familj skapade djupa sår, och att lägenheten hon ville hyra blev en desperat symbol för att kunna starta om och få tillbaka sina barn.
